Restaurering av en flygel tillverkad av Rosenwall i Stockholm 1838

Det är inte svårt att hitta ett äldre svensktillverkat hammarinstrument till salu idag och framför allt tafflar hamnar alltför ofta på soptippen. Ett stort problem är att många instrument inte längre är i spelbart skick och att bara ha det som en ganska platskrävande möbel tilltalar inte alla. Att försöka göra alla spelbara är inte heller lämpligt då många definivt bör bevaras i orört skick för framtida forskare och instrumentmakare att studera. Att göra en del spelbara är inte heller oviktigt för att hålla intresset vid liv för dessa tidiga klaverinstrument.

Det är lätt att se utveckling som något odelat positivt men man bör ha i åtanke att för att vinna något måste man ofta offra något annat och det gäller inte minst klaverinstrument. De tidiga hammarinstrumenten hade relativt tunna strängar och små lätta hammare som knappast skulle höras med en modern orkester. Materialet i strängarna var mycket mjukare än i dagens flyglar och kunde aldrig spännas lika hårt utan att brista. Däremot var instrumenten betydligt lättare i anslaget, vilket gjorde det lättare att spela snabba löpningar och drillar och de mjukare strängarna klingade faktiskt renare än vad dagens hårda stålsträngar gör.

En relativt tidig flygel byggdes av Pehr Rosenwall i Stockholm 1838 och den får nog sägas tillhöra den nya generationens instrument i Sverige som började tillverkas runt sekelskiftet 1700/1800. Med sitt stora omfång (C1 – c5) och mekanik med utlösningsfunktion är den betydligt mer modern än 1700-talets hammarinstrument med enkel stötmekanik och 5-6 oktavers omfång.

Den helgjutna ramen för att orka hålla emot strängspänningen saknas ännu i de tidiga instrumenten och istället fästs strängarna i en platta av metall som hålls på plats av ett antal metallstöttor.
På en väl dold plats i mekaniken har en medarbetare till Rosenwall skrivit sin signatur och årtalet 1838. Sannolikt är det Johan Sundell som 1839 startade egen klavertillverkning i Stockholm.
Med en svart remsa under ser man tydligt hur nedsliten filten är, vilket gav en väldigt metallisk och hård klang.
Två klubbor och två hammarhuvuden i diskanten saknades helt och fick nytillverkas. Diskantens hammare är klädda med sämskskinn som är väldigt nedslitet.
Inför arbetet med mekaniken besökte jag Scenkonstmuseets samlingar där det finns åtminstone 5 flyglar av Rosenwall och ett antal andra samtida. Jag konstaterade då att många flyglar verkar ha genomgått olika förändringar, både vad gäller besträningning och vilka material som använts till att klä hammarna, vilket gör det väldigt svårt att försöka avgöra vad som kan vara ursprungligt.
Efter att ha provat med olika kombinationer av filt och skinn fastnade jag till slut för att bara ha skinn som yttre skikt. Detta för att filten gav en alltför dämpad och orimligt svag ton inte minst i diskanten.
Här ser man de olika skikten med det nya skinnet ytterst.
Förutom i basen är hela instrumentet nu omsträngat med järnsträngar av ett mjukare material som liknar det som fanns att tillgå när instrumentet tillverkades. Skälet till omsträngningen är att man genom åren bytt brustna strängar mot moderna stålsträngar och då ofta av en betydligt kraftigare dimension än tidigare. På bilden syns en av de markeringar som talar om vilken strängtjocklek som skall användas (2/0). Vid uppmätningen visade det sig också att instrumentet troligen strängats om helt i ett tidigare skede, då det genomgående var kraftigare strängar än vad markeringarna anger.
Det innebar att strängspänningen då var ca 1800(!) kg högre än nu. Många instrument har förstörts av att de fått en för kraftig besträngning så med detta återställt hoppas jag att den kommer att gå och spela på i många år till.